Det kom ett mail.
Åke tyckte det va dags för en uppdatering.
Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst å bara huller om buller.
Mest är jag orolig för firman nu när jag har bestämt mig för att inte jobba på 4 veckor.
Hur ska det gå sen?
Jag är rudis på det där med att ha firma känner jag.
5 år är ingen tid alls.
Födde mitt andra barn 2011 och var "mammaledig" med firma.
(räkningar som skulle betalas även fast jag hade fött barn)
Jag jobbade redan med min dotter på 5 veckor med mig på armen.
Riktigt dumt gjort så här i efterhand.
Fast jag ångrar inget i livet.
Jag lär mig.
Lilljäntan satte vi på dagis hösten 2012 och sen dess har jag jobbat som vanligt.
Det är 3 år.
Ibland känner jag att jag står och stampar.
Jag var mer kreativ och skapande när jag var hobbyfotograf.
Nu måste pengarna in och kameran ligger allt som oftast på hyllan när jag är ledig.
Så var det väl inte tänkt? Eller?
Är jag på rätt spår?
Är det dags att börja öppna ögonen för andra tecken på att det är dags att göra något annat?
Jag kommer tillbaka till samma svar.
NEJ.
Om jag är anställd så kan jag inte bestämma mig att jag bara vill fräsa iväg å se musik när helst jag vill.
Då får jag minsann spara semesterdagar eller liknande för att det ska fungera.
Anpassa mig efter arbetskamrater.
För MUSIK, det är det som är grejen.
I sommar blir/blev det mycket av den varan.
Att få se Alice Cooper samtidigt som vi ändå har gjort årets dagsutflykt till Furuvik.
Den konserten är svårtoppad.
Jag har kommit fram till hur det känns i min mage när jag får mina konsert-kickar.
Det är exakt som att vara nyförälskad.
Det är samma känsla.
En drog.
Något som jag måste ha igen, igen, igen å igen.
Att sitta på rad 35 på Paul McCartney ger inte samma feeling som att stå å skaka kravall.
Jag köade någon timma för att sitta längst fram i Freluga också.
Det var Måns Zelmerlöw som stod för underhållningen.
Helt okej men vi kommer inte upp i Alice och Ulf klass.
Trots beröm av honom när vi sen köade med barnen för att vara de sista som fick ta en selfie tillsammans med Måns.
Roxette i Dalhalla, rad 2 SITTANDE!
Nej..... jag är nära men känslan av förälskelse uteblir.
Jag är bortskämd.
Men Marie skall ha all cred för att hon ens är ute på.
Hon sjöng så jag grät. Ja... det är magi men jag vill stå så pass när så jag ser detaljer i hennes ansiktsuttryck. Hon hon slänger en blick åt höger eller vänster för att samspela med sina musiker på scen.
U2 i höst sen.... hur ska det bli?
Jag sitter ju på läktaren då. Allt annat var utsålt när jag äntligen va på tur att köpa biljett.
Det blir nog bra.
Jag ska "bara" bocka av de på listan "Saker jag måste se innan jag dör".
16 november spelar Mötley Crüe i Stockholm. Alice är förband.
Har frågat runt om någon vill haka på.
Dåligt med napp.
Såklart missade jag att det ens skulle ske och hängde ej på lås för biljetter.
Utsålt där framme. Trökigt.
Pratar i telefon med en kär vän som jag lärt känna vid kravallen på Lundell.
Hon fyller strax 60 och älskar Ulf lika mycket som jag.
Hon ringer för att höra hur jag ligger till i nervositeten inför konserten jag är på väg på.
Jag berättar att jag måste se Alice 16 november men längst fram var ju utsålt.
"Ja...." säger hon. "Jag garderar mig alltid till konserter och har köpt 2 biljetter längst fram"
Hahahha hon är för härlig.
Nu måste jag jobba lite.
För kikar solen fram igen vill jag gärna gå ut de minutrarna.
Med en Spotifylistan gjord av Gud. Dvs Åke Hedman.
https://open.spotify.com/user/grodansparadis/playlist/0BSfueCdkToBw5uCHQTU5w
Undra om ni kan hitta den här på länken tro?
Fear Of The Dark nu. Hurra!
Ovan, Playwwod i Edsbyn, får egna gratisfestival.
Åke tyckte det va dags för en uppdatering.
Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst å bara huller om buller.
Mest är jag orolig för firman nu när jag har bestämt mig för att inte jobba på 4 veckor.
Hur ska det gå sen?
Jag är rudis på det där med att ha firma känner jag.
5 år är ingen tid alls.
Födde mitt andra barn 2011 och var "mammaledig" med firma.
(räkningar som skulle betalas även fast jag hade fött barn)
Jag jobbade redan med min dotter på 5 veckor med mig på armen.
Riktigt dumt gjort så här i efterhand.
Fast jag ångrar inget i livet.
Jag lär mig.
Lilljäntan satte vi på dagis hösten 2012 och sen dess har jag jobbat som vanligt.
Det är 3 år.
Ibland känner jag att jag står och stampar.
Jag var mer kreativ och skapande när jag var hobbyfotograf.
Nu måste pengarna in och kameran ligger allt som oftast på hyllan när jag är ledig.
Så var det väl inte tänkt? Eller?
Är jag på rätt spår?
Är det dags att börja öppna ögonen för andra tecken på att det är dags att göra något annat?
Jag kommer tillbaka till samma svar.
NEJ.
Om jag är anställd så kan jag inte bestämma mig att jag bara vill fräsa iväg å se musik när helst jag vill.
Då får jag minsann spara semesterdagar eller liknande för att det ska fungera.
Anpassa mig efter arbetskamrater.
För MUSIK, det är det som är grejen.
I sommar blir/blev det mycket av den varan.
Att få se Alice Cooper samtidigt som vi ändå har gjort årets dagsutflykt till Furuvik.
Den konserten är svårtoppad.
Jag har kommit fram till hur det känns i min mage när jag får mina konsert-kickar.
Det är exakt som att vara nyförälskad.
Det är samma känsla.
En drog.
Något som jag måste ha igen, igen, igen å igen.
Att sitta på rad 35 på Paul McCartney ger inte samma feeling som att stå å skaka kravall.
Jag köade någon timma för att sitta längst fram i Freluga också.
Det var Måns Zelmerlöw som stod för underhållningen.
Helt okej men vi kommer inte upp i Alice och Ulf klass.
Trots beröm av honom när vi sen köade med barnen för att vara de sista som fick ta en selfie tillsammans med Måns.
Roxette i Dalhalla, rad 2 SITTANDE!
Nej..... jag är nära men känslan av förälskelse uteblir.
Jag är bortskämd.
Men Marie skall ha all cred för att hon ens är ute på.
Hon sjöng så jag grät. Ja... det är magi men jag vill stå så pass när så jag ser detaljer i hennes ansiktsuttryck. Hon hon slänger en blick åt höger eller vänster för att samspela med sina musiker på scen.
U2 i höst sen.... hur ska det bli?
Jag sitter ju på läktaren då. Allt annat var utsålt när jag äntligen va på tur att köpa biljett.
Det blir nog bra.
Jag ska "bara" bocka av de på listan "Saker jag måste se innan jag dör".
16 november spelar Mötley Crüe i Stockholm. Alice är förband.
Har frågat runt om någon vill haka på.
Dåligt med napp.
Såklart missade jag att det ens skulle ske och hängde ej på lås för biljetter.
Utsålt där framme. Trökigt.
Pratar i telefon med en kär vän som jag lärt känna vid kravallen på Lundell.
Hon fyller strax 60 och älskar Ulf lika mycket som jag.
Hon ringer för att höra hur jag ligger till i nervositeten inför konserten jag är på väg på.
Jag berättar att jag måste se Alice 16 november men längst fram var ju utsålt.
"Ja...." säger hon. "Jag garderar mig alltid till konserter och har köpt 2 biljetter längst fram"
Hahahha hon är för härlig.
Nu måste jag jobba lite.
För kikar solen fram igen vill jag gärna gå ut de minutrarna.
Med en Spotifylistan gjord av Gud. Dvs Åke Hedman.
https://open.spotify.com/user/grodansparadis/playlist/0BSfueCdkToBw5uCHQTU5w
Undra om ni kan hitta den här på länken tro?
Fear Of The Dark nu. Hurra!
Kommentarer
Skicka en kommentar