Spännande möte med fina människor.

Jag skulle åka till grannkommunen för att träffa en god vän idag.
Vi har inte setts på länge och det var dags att diskutera ett projekt som vi vill göra.
Ett fotoprojekt.
Hon ringer till mig och undrar om en till familj kan haka på.
Hon skall hämta dem eftersom de inte har egen bil.

Jag har mina barn med mig så det tycker jag går alldeles utmärkt.
Ju fler desto roligare är min paroll här i livet.

Min vän är en varmhjärtad och engagerad person och hjälper till så mycket hon bara kan
för människor som har svårt.

Vi ska mitt ut i skogen och jag är rädd för att köra vilse.
Allt reder sig och vi kommer fram.
Väl där möter vi min vän och extra familjen hon tagit med.
Pigga och glada.
Mina barns första fråga är:
"Mamma, pratar dom Svenska?"
Jag svara att jag inte vet men att det ska vi snart ta reda på.
Vi hälsar och börjar en lite kortare promenad fram till stället där vi ska umgås.
Barnen springer före.
Under promenaden får jag reda på att familjen varit i Sverige i ett år och pratar lagom med svenska.

Väl framme är mina barn blyga och vill inte helst öppna munnen alls.
Det regnar lite lätt men ändå utbryter ett planerat vattenkrig ut, barnen badar och ju längre tiden går desto mer lossnar det för mina barn.
Vi pratar så gott det går och trots deras korta vistelse i vårt land pratar den lilla flickan
flytande svenska lika som sin bror.

Vi kommer fram till att alla kan spela fem-kort och det gör vi.
Vi pratar fotboll, Tour De France och hur Sverige kan kalla det här sommar. (?!?)
Vi skrattar och pratar allvar om bland annat invandring, flyktingar och Migrationsverket.

Vi äter middag och pratar om livet.

Vi är lika gamla.
Jag är helt trygg i min tillvaro, i mitt liv.
Jag vet att mina barn kommer att växa upp i ett tryggt samhälle i Knåda utanför Edsbyn.
För dem är det helt tvärtom.
De vet ingenting om någonting.

När vi säger hejdå är känslan helt knasig i min kropp.
Jag åker hem till mitt och mina normala "problem".
Problem som inte ens är problem. Egentligen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att en familj som kommit hit, har fått jobb och barnen
redan är en del av vårt samhälle får stanna kvar.

Jag är berikad av dagens möte.
Tacksam för det jag har.
Jag önskar fler inser det i vårt land att mångfald berikar.

Jöves Knåda - 2015

Kommentarer

  1. Fast vårt land verkar inte heller vara en sån himla trygg plats att växa upp på längre...? Mer och mer "skit" här åxo. Mord när man är 16 år och ska hem från jobbet, knivmord på Ikea...för att nämna något.
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med Betnér här:
      https://www.youtube.com/watch?v=HtdWFGoJ6BA
      Kika! :D Det är tryggare än någonsin.

      Radera
  2. Är det med avsikt du skrivit "samob" i överskriften?'
    Annars skriver du bra. Har du funderat på en bok nån gång?
    Tommy J

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag gjorde mitt "huvud" till bloggen så läste jag igenom allt flera gånger.
      Såg inte ett enda stavfel.
      När jag sen la ut det på Facebook så påpekades det på en gång såklart.
      Jag låter det stå kvar. Jag är ordblind och det blir ofta fel för mig.
      Det är liksom lite grann av mig. :D

      Radera
  3. Listigt! Det gör det mer spännande. Sorry om jag tjatat om något som andra påpekat. Du skriver väldigt mycket utan att det märks att du är ordblind. Det är väl ungefär som att sakna bollsinne eller med sångröst som låter falskt. Lite skavanker här och där som vi nog alla kan hitta hos oss själva.
    Tommy J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör absolut ingenting. Det här röda som dyker upp under orden på datorn när ja stavat fel räddar mig gång på gång på gång.
      JAg övar och läser mina texter några gånger innan jag publicerar.
      Det gör att jag ibland hittar lite fel, ibland inte. Men jag bloggar för mig själv och mina minnen i första hand. :D

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg