Det kom ett mail. Vill du plåta Ulf Lundell??

En fråga droppar in på facebookmailen 20 december 20:49 från Andreas Dahlbäck.
”Jag har ett fotojobb åt dig. Att plåta hela turnésällskapet på scen kl 15:45 på nyårsafton”
(Ulf Lundell spelade på Nyårsafton på Göta Lejon i Stockholm) 

Mitt svar tillbaka löd: ”Jag spyr! På riktigt!”

Jag tackade glatt JA och bad samtidigt om ursäkt för det jag skrev sekunderna innan.
Det var en våg av nervositet som gick raka vägen från magen upp genom
hela kroppen ut i fingrarna som knaprade på tangenterna och jag hade skrivit och skickat 
de där orden innan jag ens han reflektera över vad som hände.

Den här gången är det alltså ULF LUNDELL jag ska fotografera.
U L F  L U N D E L L och hela hans band med crew.
Nyp mig i armen! 
Ska JAG få göra det? På riktigt? REALLY?! 

Jag har ju bokat tåg ner till Stockholm på nyårsafton.
13:40 ska jag vara på Centralen. Hinner jag då.
Ideerna började ploppa upp i skallen om hur jag ville ha det.
Finns det tillräckligt med ljus?
Jag kommer inte klara det här!
Hur många är dom?
Varför tackade jag ja?

Jag fick prata med turnéledaren och han trodde nog att ljuset skulle räcka.
NOG, vaddå NOG! Peeww…. mer nervös.
Släpa 15 kg ljus och fotoutrustning på tåg, stativ och allt…. det är ju ett alternativ.
Men tungt.
De va 22-24 st och skolfoto-uppställning funkar bra sa han, turnéledaren. 

Skolfoto lät allt annat än kul tycker jag och la fram idén jag skissat fram.
Den föll i god jord.
Pew!

Nyårsafton kom.
Jag har legat sjuk i 6 dagar innan och va inte alls så pigg.
Anne-Marie ska åka bil ner och jag väljer att åka med henne istället för tåg. 
Min klippa och stabila punkt i denna totala sönderstressade tillvaro.

Den avtalade fototoden tiden skjuts upp i 30 minuter.
Jag står på mitt hotellrum och försöker sminka mig.
Mina händer har aldrig skakat så förut.
Att lägga eyeliner känns hopplöst. 
Ögat fick sig en par petningar med pennan.

Jag tittar mig själv i spegeln och pratar till hon där framför.
”Nu får du skärpa dig, lugna ner dig. Det är helt vanliga människor av kött och blod
hjärta och hjärna du ska fotografera. Du kommer ha ljus så det räcker, andas”
Jag svara på hennes tankar, hispigt och i falsett… 
”DET ÄR DET INTE, DET ÄR ULF LUNDELL!!! FATTAR DU, ULF LUNDELL och 
det kommer gå åt helvete!!”

Jag går ifrån spegeln och drar igång spotify på telefonen, relax-musik.
Lägger mig på rygg i hotellsängen och andas, långa djupa andetag. 
Blundar och intalar mig själv att det här går bra - Jag fixar det!
Anne-Marie som är min assistent för dagen knackar på dörren.
Jag öppnar.

”Jo Maria, jag tänkte bara höra om jag verkligen ska assistera. Jag behöver väl inte följa med?”
Sen ser hon mitt tillstånd och beslutar sig för att följa med.

Vi är i god tid.
Bara det, jag är aldrig i tid annars.
Ringer ett samtal och blir insläppt bakvägen på Göta Lejon.
Möts av trevliga människor som visar oss in.
Vi har gott om tid att rigga.
Av en händelse så ligger en playwoodskiva där på några stolar ute i salongen.
Perfekt, det är exakt vad jag behöver och jag frågar om jag får låna den.

Ljuskillen kommer och vi pratar ihop oss om ljuset.
Det känns tryggt och han är mycket proffsig. 
Han heter Daniel och fixar med belysningen exakt så som jag skissat 
hemma på kammar’n. Plus att han lägger till ett snyggt blått ljus en bit upp.

Hjärtat klappar och nervositeten går att ta på.
Bara den inte syns utåt. 
I somras fick jag ju äran att fotografera bandet utan Ulf på Skansen.
De kommer in och jammar lite på sina respektive instrument.
Det känns bra, nu får jag gå in i rollen som fotograf.
Lämna den nervösa lantlollan långt där inne i hjärtat.
Hon får komma ut sen igen, men inte nu, jag har ett jobb att sköta.

Alla kommer ut på scen, ställer upp sig och jag flyttar runt lite för att alla ska synas.

Jag smäller av några bilder och känner mig nöjd.
Tackar så mycket och allt är över.

Anne-Marie tar några bilder på mig under själva fotografering.
Bilen jag leverade är privat och den kommer inte visas upp.

Kvällens konsert blir en av de maffigaste jag upplevt i publiktryck.
Som det Lundellfan jag är känns det som det finaste slutet jag haft på ett år.

Lycklig, ledsen, glad upprymd.
Lundellarna (fansen) stannar kvar på söder och vi skålar in det nya året tillsammans.
Sen pratar vi bort halva natten om den musik vi gillar allra bäst.
Ulf Lundells. 

Tack Anne-Marie för allt! Min klippa i ALLT!
Jag är så glad att jag har dig i mitt liv.

Kloka, vackra, smarta och genuina kvinna!

      


Fotograf: Anne-Marie Smensgård, min klippa!!!!!!! TACK!!!!!!! 

Kommentarer

  1. .....sa jag inte att det skulle gå bra, kanske ;-) Du är ju proffs!!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg