Fotograf Marias Of Sweden

måndag 7 september 2015

Jag rökte, drack folköl och förälskade mig på utlandssemestern

Allt va kanske inte bättre förr.
Jag var tonåring.
Jag hade inga bröst eller röv som va det viktigaste just då.
Mamma och pappa köpte inte Levis till mig utan Crocker.
Katastrof.
Jag fick jobba i min pappas affär och tjäna egna pengar.
Märket fick jag köpa själv, de köpte byxorna.

Tonåring - ljuvliga tid.
Jag var mesig och drack folköl och åkte ibland med i raggarbilarna på byn.
Volvosar.
Vi rökte Blend Ultima som jag ärligt stulet från min pappas tobakshandel.
Ja, jag hade ju nycklar.
Jag tog ciggpaketen, det gjorde jag men betalde vad de kostade i inköpspris.
Det här med att ljuga och stjäla, det kan jag inte, inte ens om jag försöker riktigt mycket.

När vi hade tjuvrökt uppe vid något eljusspår eller på värmeläktaren på Ön, som vintertid kostade 5 kr att stå på) bar det av hem till kompisarnas familjer.
Där rökte föräldrar och vi trodde vår chans att bli upptäcka pga av lukt skulle vara minimal där.

Vi tvättade håret och roll-on:ade in oss och parfymerade oss.
Det var lugnt.
"Duktiga Maria" skulle väl aaaaaldrig röka.

En gång for jag utomlands med grannarna på våran runda.
Jag var nog 14 och fick för första gången uppmärksamhet av killar.
Strandraggare även kallad.
De bjöd hem mig på te hos sin familj.
Jag gick inte dit.
Jag blev förälskad i en engelskman som heter Stuart som spelade fotboll med Sheffield W.
Vi skulle byta adresser på ett café dagen innan han skulle åka hem men det blev någon miss
och vi träffades inte.

På kvällen låg jag på min kalla stenbalkong, tittade på stjärnorna och gnolade på Hello med Lionell Richie och grääääät floder, jag skulle aldrig mer få träffa Stuart.
Aldrig.
Utan internet fanns inte möjligheten att hitta ifatt honom.

Till slut lyckades jag ändå leta upp hans föräldrars kompisar på ett hotell och fick tag på hans adress.
Vi växlade några brev.
Jag har letat honom utan framgång sen internet gjorde sitt antågande.

Dit jag skulle komma var i alla fall att jag köpte med mig parfym hem.
Mina vänner mötte upp, vi hade ju inte setts på en vecka.
Vi slank ut och tjuvrökte, sen hem till mig.
Jag skulle så låta mamma dofta på mina parfymer jag köpt med mig hem och höll glatt fram flaskan och ber henne lukta.

Fortsättningen förstår ni nog.
Det var något annat som doftade där vid flaskan jag sträckte fram.

Maria G Nilsson från förr.









söndag 6 september 2015

Jag är så mallig så jag spricker!


Kommer ni ihåg den där feta konsertboken fylld med bara Ulf Lundell?

Mitt mål var att få alla i bandets namnteckningar i den.
Gick det? 
Fick jag det?

JAJAMEEEEEEEEEEEEN!!!!!!!!!

Jag är så otroligt jädra lycklig över det.

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK Surjo, Janne, Marcus, Jens, David, Ulf och inte minst Andreas.


Jahapp - säger Maria som sitter på den ena axeln samtidigt som hon gör en karatespark på neggot som sitter på den andra så hon flyger all världens väg. Vem fick rätt? kluckar hon förnöjt. 










Marias Of Sweden Fotograf




tisdag 1 september 2015

Vi ska alltså separera till slut.......

Vi ska alltså inte ses något mera?
Är det sant……
Jag kan inte ens tänka tanken - börjar grina.
Det är jobbigt.

Att separera betyder ju att du inte längre vill var en del av min passion, min glädje, min källa för energi, mina toppar.
Ska det liksom bara försvinna nu?
Jo vi har hört det förr - att du ska lämna oss.
Men vi har ändå hängt i 20 år….. i 20 år.
Jag har bara blivit galnare med åren.
Passionen har ökat och jag kan erkänna att jag nog inte är helt sund.

Men att stå där och höra dig smälla av ”Min Vandrande Vän” för sista gången.
Å veta, om jag ska tro dig den här gången, att det verkligen är över.
Men det här bandet i alla fall.
En dörr lämnas ju ändå på glänt för vidare karriär. Men inte med samma band.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
Det är riktigt konstigt.
Kroppen bestämmer sig för att det är så innihelvete jädra sorgligt att tårarna trillar och näsan börjar snora.

Avslut, tack och bock.
Er sista bock på en sommarturné som band.
Jag grinar ännu mera.
Det här ska ju vara lycka - jag har fått uppleva en helt galet bra konsert.

Sjunker ihop som en liten trött jänta, sätter mig på backen och ringer hem.
Dagens mat är en skiva lingongrova och en banan.
Det tog mig 2 timmar att få i mig det.
Kvällmat blev en wiskeypinne 3 cl.
Det brukar vara såhär på konsertdagar. (förutom wiskeyn)
Jag är på tok för uppspelt för att få i mig något.
Nu efter konserten är jag helt tom.

Mina vänner vill gå ut.
Jag orkar inte å går till hotellet.
Mina vänner messar och övertalar mig och jag hakar på på några öl på en bar.

Söndag - en söndag som innebär 40 mil i bil hem.
Skruvar på stereon…. ”Gott Att Leva” eeeekar högt ur högtalarna.
Tårar igen… va friden kommer dom från.
Jag fulgrinar där jag sitter vid ratten och blinkar för att kunna se vägen.
Snoren rinner ikapp med tårarna.
I 15 mil håller jag på.
Vilken tur att jag är själv i alla fall.
Jamenar det är inte normalt.
Jag får tröst i telefon.

Jag är så jävla ledsen.
Aldrig mer aldrig mer ska jag få min ”fix” av Ulf på scen en sommar.
I den här tappningen. 

Jag är så förbaskat trött efter allt gråtande.
Huvve dunkar som om det skulle sprängas vilket sekund som helst.
Stannar bilen och sätter mig en stund.

Andas och tänker att jag har ju mina minnen kvar - och gråter lite mera.