Fotograf Marias Of Sweden

tisdag 1 september 2015

Vi ska alltså separera till slut.......

Vi ska alltså inte ses något mera?
Är det sant……
Jag kan inte ens tänka tanken - börjar grina.
Det är jobbigt.

Att separera betyder ju att du inte längre vill var en del av min passion, min glädje, min källa för energi, mina toppar.
Ska det liksom bara försvinna nu?
Jo vi har hört det förr - att du ska lämna oss.
Men vi har ändå hängt i 20 år….. i 20 år.
Jag har bara blivit galnare med åren.
Passionen har ökat och jag kan erkänna att jag nog inte är helt sund.

Men att stå där och höra dig smälla av ”Min Vandrande Vän” för sista gången.
Å veta, om jag ska tro dig den här gången, att det verkligen är över.
Men det här bandet i alla fall.
En dörr lämnas ju ändå på glänt för vidare karriär. Men inte med samma band.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
Det är riktigt konstigt.
Kroppen bestämmer sig för att det är så innihelvete jädra sorgligt att tårarna trillar och näsan börjar snora.

Avslut, tack och bock.
Er sista bock på en sommarturné som band.
Jag grinar ännu mera.
Det här ska ju vara lycka - jag har fått uppleva en helt galet bra konsert.

Sjunker ihop som en liten trött jänta, sätter mig på backen och ringer hem.
Dagens mat är en skiva lingongrova och en banan.
Det tog mig 2 timmar att få i mig det.
Kvällmat blev en wiskeypinne 3 cl.
Det brukar vara såhär på konsertdagar. (förutom wiskeyn)
Jag är på tok för uppspelt för att få i mig något.
Nu efter konserten är jag helt tom.

Mina vänner vill gå ut.
Jag orkar inte å går till hotellet.
Mina vänner messar och övertalar mig och jag hakar på på några öl på en bar.

Söndag - en söndag som innebär 40 mil i bil hem.
Skruvar på stereon…. ”Gott Att Leva” eeeekar högt ur högtalarna.
Tårar igen… va friden kommer dom från.
Jag fulgrinar där jag sitter vid ratten och blinkar för att kunna se vägen.
Snoren rinner ikapp med tårarna.
I 15 mil håller jag på.
Vilken tur att jag är själv i alla fall.
Jamenar det är inte normalt.
Jag får tröst i telefon.

Jag är så jävla ledsen.
Aldrig mer aldrig mer ska jag få min ”fix” av Ulf på scen en sommar.
I den här tappningen. 

Jag är så förbaskat trött efter allt gråtande.
Huvve dunkar som om det skulle sprängas vilket sekund som helst.
Stannar bilen och sätter mig en stund.

Andas och tänker att jag har ju mina minnen kvar - och gråter lite mera.


6 kommentarer:

  1. Galna jänta! ;-) Puss på dig....En aning lik Alice men hans blick är något livfullare, just här är din blick död............//Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja usch hur det kändes här alltså. Inte bra inte bra.
      Jädra i-landsproblem du! :D

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Jag tänker att det ändå blev en jädra snygg bild.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt för konsten Ulla-Marie! Allt! :D

      Radera