Fotograf Marias Of Sweden

torsdag 10 december 2015

Missade Lundell med 8 minuter - min hälsning når fram ändå!!

Oslo!

Lundell och jobb.

Under sommaren har jag släpat på en banderoll där jag skrivit en par låtar jag önskar höra.
Jag har inte vågat hålla upp den ordentligt.
Den har varit med i alla fall.

En bit in i set:et hänger jag upp den på kravallen.
Jag ser att han sneglar på den.
Ytterligare lite längre in i konserten så frågar han:
”Vad står det på skylten där?”
Vi håller upp den.
”Vackra Anita näääeeee…. inte den, den är larvig
Vad står det där under?
Annalisa, den den är bra, men vi kan den inte.
Vi kan inte spela den helt enkelt.
Bark och jag gillar att spela den.
Vi ska se till att repa in den så om ni kommer på någon av våra 7 kvarvarande 
spelaningar så ska vi spela den.
Bra smak där brudar”
Ropar såklart nyååååår, eftersom det är då jag ser honom för sista gången.

DE SKA ALLTSÅ REPA IN ANNALISA!!!
A N N A L I S A!!
Kan det vara sanning?

Men vilken av de 7 kommande konserterna ska de spela den på?
Jag kan inte åka till Malmö, Göteborg och alla andra ställen där nere i Sverige.

Jag har en plan!
Idag torsdag sitter Ulf och signerar sin box med 68 skivor i.
Min vän Fredrik ska dit och hjälpa mig att hämta ut min box.
Jag är i Stockholm men missar Lundell med 8 minuter, då jag måste på tågen till Edsbyn.
Fredrik får helt enkelt hälsa Ulf från tjejen med lakanet att hon ber om låten på nyår.
Så sagt och gjort, bästa Fredrik blir min budbärare.

Fredrik: (har just fått sin box och en egentagen bild signerad) "Se'n har jag en box till en kompis som inte kunde komma idag. Kan du skriva 'Till Maria' på den här?"
Ulf: "Mmhhm"

Fredrik: "Jag har en hälsning till dig från henne också"
Ulf: "Jaha?"
Fredrik: "Det var hon som hade skylten med 'Annalisa' i Oslo igår"
Ulf: *klassiskt hest Ulf-skratt* "Jaaa, hahaaa! Just det!"
Fredrik "Hon undrar om ni kan spela den på nyårsafton när hon ser er nästa gång?"
Ulf: "Ja, det ska vi kunna göra, vi repar in den till nyår"  
"Bra att du sa det! Vi repar in den!"
Fredrik: "Tack!"

W O W!!!!
TACK FREDRIK!!!!

Sen vill jag bara tacka alla Lundellvänner, det är så roligt att träffa er var och en.
Ni berikar mig!

måndag 7 december 2015

Att försöka lära mig om min ny vän ADD. Det här har jag kommit fram till hittills.

Nu ska jag försöka beskriva vad jag har upptäckt med mina kunskap.
Ja, om hur det funkar.
För mig.
Jag har liksom aldrig tänkt att det är något ”fel” på det alls.
Det jag ska beskriva.
Det ÄR inget "fel" i min värld. 
Men kanske skulle jag vara mer som mamma.
”Läxa först och leka sen” i min vardag.
I wish! 

Aaa men så här: 

I morgon 8:00 rullar tåget mot Oslo.
Jag måste således packa en väska ty jag ska vara borta några dagar.
Jag tycker inte om att packa.
Skjuter på det in i det längsta.
Gör allt annat som är roligare ELLER för den delen även det som är tråkigare först.
Kollat fejjan, kollar fejjan, kollar Insta, kollar fejjan.
Målar naglar, kollar fejjan, matar katten.
Till slut så har alla gått och lagt sig som nu och det är dåligt drag på fejjan.
Då kan jag hoppa till Twitter.
Eller så kan jag måla naglarna.
Skriva en halv lista om vad jag borde packa.
Fundera på om jag ska tvätta något.
Inse att jag inte hinner.
Tåget går som sagt 8:00 i morgon.
Lägger fram en par tröjor.
Listan på packning blev lång.
Skulle ha med en grej från byn till syrran som bor där i Oslo.
Är på affär’n och handlar. Glömmer köpa grejen så klart.

Nu sitter jag här. 2 tröjor är framlagda.
Jag borde sova men måste packa först.
Då dyker den suveräna idén om att blogga om ”problemet” upp.
Jiiaaaaa va kul, säger hjärnan och kastar sig glatt över uppgiften.
Den delen av hjärnan som VET att packa vore bättre klubbas ner.
Hårt.
Har liksom inte en chans att vinna över den delen som vill ha ”roligt” istället för tråkigt.

Som sagt, klockan är ju bara strax tolv.
Det finns tid att packa. 
Barnen och jag ska ju inte upp förrän 6:00.
Kameror, batterier, locktänger, datorer, hårddiskar, strumpor och tandkräm.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅåå om det inte varit så tråkigt.
Att jag borde ”bara göra det”, helst fort.
Men att komma igång…. det är som sirap.

Jag har förstått att det här liksom ”ingår” i paketet.
Bra! Eftersom jag bara trott jag varit så innibängen lat förut och slapp och ineffektiv. 

Vi får se vad mer det finns att upptäcka.
Spännande serrö. 


tisdag 1 december 2015

Aldrig kan jag vara lagom - Ulf Lundell, ut ur mitt feberhuvud tack.

Det blir alltid för mycket, aldrig lagom.
Får för mig att ”mitt rätta jag” är vintageklänningar.
Snöar in, köper ett 40-tal.
Inser att det där är ju inte jag. 
Jag är jeans och t-shirt tjejen alla dagar i veckan.

Får för mig att det är dags att börja lyssna på vinylskivor.
Köper 1000 (japp, ett-tusen) stycken och känner mig till freds.
Här tror jag nämligen att jag hittat rätt. 
Eftersom det sker just nu i mitt liv.

Gillar konserter.
Intresset bara drar iväg med mig, ser 11 konserter bara med honom i år.
Ulf Lundell.

Lagom existerar inte.

Ulf och hans band äter sig in i min hjärna.
Har legat sjuk i några dagar.
Feber.
Sover mycket.
Ibland när vi är sjuka drömmer vi mardrömmar.
Jag med.
Har mardrömmar om hur jag stalkar Ulf Lundell med band.

Två små träläktare på en div 4 fotbollsmatch i Hälsingland som är ihop skjutna till en lite större.
Det utgör publikplatsen för en Lundell-konsert. Inomhus.
2,5 i takhöjd vilket ger mig känslan av att utspelar sig i en garageliknande lokal, fast med fönster.
Jag tar min plats. 
Allt går åt skogen då fyllisar tar över och ställer sig framför.
Jag blir förbannad, svettas och konserten är förstörd.
Bara för att jag inte får den plats jag har bestämt. 
Typ som i verkliga livet.
Jag vaknar åter efter omgång två i sömn.
Nu har jag sms:at med Ulf och är redigt orolig för vad jag har skrivit.
Än mer bekymrad för vad jag har gjort. 
Den nattliga utskällningen (i drömmen) vittnar om att jag inte skött mig särskilt snyggt.
"Inspirerad" av den groupie jag såg på Hard Rock Café härom veckan kanske?! :-O  

Det tar mig 3 timmar innan jag i vaket tillstånd tittar på telefonen.
Har jag skickat ett sms?
Efter nattens bravad med både Ulf och band så borde jag nog aldrig mera visa mig 
på en tillställning eller i dess närhet heller för den delen.
Alla drömmar blir så verkliga i feberyra alltså. 
Sjukt glad att vakna och sakta förstå att det som händer händer bara i mitt huvud. 

På nyår gör de sista spelningen ihop.
Min abstinens kommer att bli svår och jag måste avgiftas på något sätt.
I 20 år har de varit min drog.
Mitt lyckopiller.

I skrivande stund har jag ca 7 timmar live kvar, det är jag tacksam för.

Klockan är 14:42, jag har varit vaken en liten stund.

Med feberglansiga ögon och ett tungt huvud är risken stor för mardrömmar, när jag sluter ögonen och vaggas åter in i sömn. Den här gången kan det väl få bli fula zombies som jagar mig eller en stenkula, 
likt den i Indiana Jones, som ska ha ihjäl mig?

fredag 27 november 2015

Trökiga inlägg gör mig ledsen - så skärp dig!!!!

Vet du känslan när du får uppskattning för ärlighet och öppenhet.
För något du gjort bra eller en uppgift du klarat av.

Men så finns det några som tycker annorlunda och gärna berättar det för dig.

Vad är det du kommer ihåg?
Är det alla fina ord, sms, mail och telefonsamtal eller är det de här kommentarerna som
sticker åt dig en gliring?
Jag tror inte jag skiljer mig från mängden här.
Det som gör ont, det stannar. 
Det fina, vänliga, omtänksamma och vackra orden försvinner.

Jag jobbar stenhårt på att släppa sånt trams.
Det märkliga i kråksången är att samma person skickade en vänförfrågan
Behöver jag berätta att personen plockat bort sin kommentar, plockat bort sin vänförfrågan
när jag gav respons.

Jag klarar mig helt utan människor jag aldrig träffas ska komma och klanka ner så här.
Det jag skulle vilja säga till dig är att du INTE VET ETT SKIT om hur jag har det.
Så!
Nu släpper jag det här och går vidare rakt in i en vab-dag för både barnen och mig.
Att jag måste jobba ändå gör inget, pappersrullen står nära till hands.
Men det här nå lurt med öronen, kan man snyta söder dom?



tisdag 24 november 2015

Maria du har ADD.

För ca 2,5 år sen slog jag mig gråtandes ner i en stol i ett rum på HC i Edsbyn.
V A R F Ö R är jag som jag är?!?!??
 Det var min fråga till mannen framför mig, mannen med de snälla ögonen och mjuka rösten.
Jag va trasig. 
Kort och gott.

Jag har fått fantastiskt hjälp hos psykosociala teamet på HC i Edsbyn sen den dagen.
1,5 år ca av samtal följde.
Otroligt viktiga samtal.
Jag har gått från totalförvirring till att börja förstå mig själv.

Jag väntade ytterligare 1,5 år på att få en utredning.
Idag hade jag ett samtal i Bollnäs, det sista den här vändan.
Jag har tidigare intervjuats, mina föräldrar lika så.
Jag har svara på massor av frågor om det ena än det andra i timmar.

”Maria, du har full pott i alla frågor som rör ”Uppmärksamhetsstörning”
Eeehhh…. TACK, eller nått… jag brukar sällan ha full pott när det kommer till frågor.
Jag blir glad.
”Vi kan också utesluta hjärnskada”
Jag blir mest glad för att jag nu mer kan börja för står VARFÖR jag är som jag är.
Dvs att allt ska gå i 180 km/t dygnet runt 7 dagar i veckan.

Han fortsätter:
-Jag skulle säga att du idag, så som du är, har ADD.
Men eftersom det inte kan styrkas från din barndom får vi sätta
ett annat namn på din diagnos.
”Aktivitets och uppmärksamhetsstörning UNS, Utan Närmare Specification”

Vad diagnosen kallas eller inte spelar ingen roll.
Jag är så glad att äntligen på riktigt kan börja förstå att de enklaste saker i världen som:
- bädda säng
- hänga in kläder i garderob
- ha ”var sak på sin plats”
- avsluta uppgifter
- komma igång med inte helt stimulerande uppgifter 
kan vara som en uppförsbacken jag inte tar mig över.

För mig är det inte bokstäverna på ett papper som har betydelse utan att jag kan förstå mig själv och därmed försöka fungera i vardagen hyfsat normalt.

Hej, jag heter Maria G Nilsson och jag har aktivitets och uppmärksamhetsstörning Utan Närmare Specifikation 

måndag 7 september 2015

Jag rökte, drack folköl och förälskade mig på utlandssemestern

Allt va kanske inte bättre förr.
Jag var tonåring.
Jag hade inga bröst eller röv som va det viktigaste just då.
Mamma och pappa köpte inte Levis till mig utan Crocker.
Katastrof.
Jag fick jobba i min pappas affär och tjäna egna pengar.
Märket fick jag köpa själv, de köpte byxorna.

Tonåring - ljuvliga tid.
Jag var mesig och drack folköl och åkte ibland med i raggarbilarna på byn.
Volvosar.
Vi rökte Blend Ultima som jag ärligt stulet från min pappas tobakshandel.
Ja, jag hade ju nycklar.
Jag tog ciggpaketen, det gjorde jag men betalde vad de kostade i inköpspris.
Det här med att ljuga och stjäla, det kan jag inte, inte ens om jag försöker riktigt mycket.

När vi hade tjuvrökt uppe vid något eljusspår eller på värmeläktaren på Ön, som vintertid kostade 5 kr att stå på) bar det av hem till kompisarnas familjer.
Där rökte föräldrar och vi trodde vår chans att bli upptäcka pga av lukt skulle vara minimal där.

Vi tvättade håret och roll-on:ade in oss och parfymerade oss.
Det var lugnt.
"Duktiga Maria" skulle väl aaaaaldrig röka.

En gång for jag utomlands med grannarna på våran runda.
Jag var nog 14 och fick för första gången uppmärksamhet av killar.
Strandraggare även kallad.
De bjöd hem mig på te hos sin familj.
Jag gick inte dit.
Jag blev förälskad i en engelskman som heter Stuart som spelade fotboll med Sheffield W.
Vi skulle byta adresser på ett café dagen innan han skulle åka hem men det blev någon miss
och vi träffades inte.

På kvällen låg jag på min kalla stenbalkong, tittade på stjärnorna och gnolade på Hello med Lionell Richie och grääääät floder, jag skulle aldrig mer få träffa Stuart.
Aldrig.
Utan internet fanns inte möjligheten att hitta ifatt honom.

Till slut lyckades jag ändå leta upp hans föräldrars kompisar på ett hotell och fick tag på hans adress.
Vi växlade några brev.
Jag har letat honom utan framgång sen internet gjorde sitt antågande.

Dit jag skulle komma var i alla fall att jag köpte med mig parfym hem.
Mina vänner mötte upp, vi hade ju inte setts på en vecka.
Vi slank ut och tjuvrökte, sen hem till mig.
Jag skulle så låta mamma dofta på mina parfymer jag köpt med mig hem och höll glatt fram flaskan och ber henne lukta.

Fortsättningen förstår ni nog.
Det var något annat som doftade där vid flaskan jag sträckte fram.

Maria G Nilsson från förr.









söndag 6 september 2015

Jag är så mallig så jag spricker!


Kommer ni ihåg den där feta konsertboken fylld med bara Ulf Lundell?

Mitt mål var att få alla i bandets namnteckningar i den.
Gick det? 
Fick jag det?

JAJAMEEEEEEEEEEEEN!!!!!!!!!

Jag är så otroligt jädra lycklig över det.

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK Surjo, Janne, Marcus, Jens, David, Ulf och inte minst Andreas.


Jahapp - säger Maria som sitter på den ena axeln samtidigt som hon gör en karatespark på neggot som sitter på den andra så hon flyger all världens väg. Vem fick rätt? kluckar hon förnöjt. 










Marias Of Sweden Fotograf




tisdag 1 september 2015

Vi ska alltså separera till slut.......

Vi ska alltså inte ses något mera?
Är det sant……
Jag kan inte ens tänka tanken - börjar grina.
Det är jobbigt.

Att separera betyder ju att du inte längre vill var en del av min passion, min glädje, min källa för energi, mina toppar.
Ska det liksom bara försvinna nu?
Jo vi har hört det förr - att du ska lämna oss.
Men vi har ändå hängt i 20 år….. i 20 år.
Jag har bara blivit galnare med åren.
Passionen har ökat och jag kan erkänna att jag nog inte är helt sund.

Men att stå där och höra dig smälla av ”Min Vandrande Vän” för sista gången.
Å veta, om jag ska tro dig den här gången, att det verkligen är över.
Men det här bandet i alla fall.
En dörr lämnas ju ändå på glänt för vidare karriär. Men inte med samma band.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
Det är riktigt konstigt.
Kroppen bestämmer sig för att det är så innihelvete jädra sorgligt att tårarna trillar och näsan börjar snora.

Avslut, tack och bock.
Er sista bock på en sommarturné som band.
Jag grinar ännu mera.
Det här ska ju vara lycka - jag har fått uppleva en helt galet bra konsert.

Sjunker ihop som en liten trött jänta, sätter mig på backen och ringer hem.
Dagens mat är en skiva lingongrova och en banan.
Det tog mig 2 timmar att få i mig det.
Kvällmat blev en wiskeypinne 3 cl.
Det brukar vara såhär på konsertdagar. (förutom wiskeyn)
Jag är på tok för uppspelt för att få i mig något.
Nu efter konserten är jag helt tom.

Mina vänner vill gå ut.
Jag orkar inte å går till hotellet.
Mina vänner messar och övertalar mig och jag hakar på på några öl på en bar.

Söndag - en söndag som innebär 40 mil i bil hem.
Skruvar på stereon…. ”Gott Att Leva” eeeekar högt ur högtalarna.
Tårar igen… va friden kommer dom från.
Jag fulgrinar där jag sitter vid ratten och blinkar för att kunna se vägen.
Snoren rinner ikapp med tårarna.
I 15 mil håller jag på.
Vilken tur att jag är själv i alla fall.
Jamenar det är inte normalt.
Jag får tröst i telefon.

Jag är så jävla ledsen.
Aldrig mer aldrig mer ska jag få min ”fix” av Ulf på scen en sommar.
I den här tappningen. 

Jag är så förbaskat trött efter allt gråtande.
Huvve dunkar som om det skulle sprängas vilket sekund som helst.
Stannar bilen och sätter mig en stund.

Andas och tänker att jag har ju mina minnen kvar - och gråter lite mera.


tisdag 25 augusti 2015

Men nu jädrar - va kom den energin från?!

Ibland kan jag sitta flera dagar framför min skärm utan att träffa folk.
Idag har jag träffat massor av människor.
Ja, jag räknar med telefon som att "träffa" människor.

Min mentor såg till att ge mig energi.
En entreprenör av sällan skådat slag hämtade bilder i studion och gav energi.
En bilägare och modeller gav mig energi.
Så såg jag en par härliga Selfies på fejjan och fick om möjligt ännu mer.

Med all den här energin som flödar är jag nu helt slut.
Utslag på magen av bältet, förmodligen nickel, är väl det enda jag kan komma på att klaga på.
Men varför ska jag det liksom?

Tankade in bilder från gårdagens egna-projekt-plåtning.
En man i en hall med en kamare i händerna.
Jag känner mig nöjd.
Det blev som jag ville.

Två steg närmare målet.
9 bilder av 30 tagna.
12 månader har jag hållit på.
Det ska gå det här!

Det jag måste göra nu är att öppna en helt ny dörr.
Dörren till retuch.
Jag har sett hur jag vill ha det.
Nu ska jag bara lära mig hur jag gör det så som jag vill ha det.

Tack för You Tube.
Det som sätter käppar i hjulet är min brist på koncentration.
När jag inte fattar och det blir minsta motgång hittar jag tusen andra grejer att göra.
Målet att behärska den önskade tekniken - sommaren 2016.
Tur vi har långa vinterkvällar framför oss.
Kvällar som man annars bara sitter och ugglar på.
Slösurfar på fejjan och Insta, spelar Song Pop och slösurfar lite mer.





torsdag 20 augusti 2015

Få tag på allt inom loppet av 5 minuter på Facebook. Sjukt bra!

Säga vad man vill om Facebook.
När det används på rätt sätt är det snudd på magiskt.

Såhär:
Jag håller på med flertalet projekt.
Ett ligger mig så varmt om hjärtat.
Det handlar om fotografi så klart.
Jag ska fotografera 30 bilder och sätta ihop till en bok som ska vara klar 2017.
Jag började för ca 1 år sen och har tagit 7 bilder.

Det krävs planering och rekognosering inför varje bild.
Modeller skall hittar, rekvisita, ljus osv osv.
Platser, framför allt platser.

Idag när jag tittade på min "skörd" av dessa 7 bilder tycker jag att nästan alla är SKIT.
Inget duger till.
FAN, det är inte exakt som jag har tänkt i mitt huvud.
Jag blir ledsen eftersom jag så gärna VILL göra det här.

Jamen det är väl bara att fortsätta att göra.
JA.
Idag tvekade jag för första gången.
Jag ger upp.
Jag skiter i det här.
Det går inte.
Fula bilder.
Ingen röd tråd.
Du är SÄMST!!!!

Då kommer den där något trevligare Maria på den andra axel'n fram igen.
Kom igen nu, säger hon.
Det du ser är råmaterialet.
Du har inte ens petat på bilderna.
Du vet att de lyfter med viss bildbehandling.
Se så.... den där på bron är väl inte så tokig ändå?
GASA NU! Det är det enda rätta säger hon.

Okej, jag gasar.
Det är nu Facebook kommer in i matchen.
Jag ber om en röd cab.
Inom loppet av 10 minuter har jag fått inte mindre än 5 röda cabbar som förslag.

Jag kontaktar en ägare.
Vi bokar söndag.
Jag ringer syrran och hon föreslår två modeller som ska sitta i bilen.
Klart, bokat.

När jag ändå är igång bokar jag även in en bild som jag tänkt att ta några månader.
Måndag kl 19:30 tar vi den.
En man i en hall med väv som tapet.
Hans hall hittade jag också via Facebook.

Mitt hopp står till den här hall-bilden.
Den måste bli som bilden jag har i skallen. M Å S T E!

Under hösten S K A jag också lära mig en ny bildbehandling.
Hur och vad?
Det vet jag inte än.
Jag bara måste. För att.
Annars går jag av.
Trampa runt på samma ställe länge nog nu.


Morgon kl 03:47 Mållångsta
Marias Of Sweden Fotograf AB


tisdag 18 augusti 2015

Det är inte bra att vara för hemlig

Det här med att vara hemlig.
På socialamedier. 
Jag säger A men inte B.
Det är inte speciellt roligt för den som läser/hör A och inte får B.
Men ibland är det ju så... i alla fall för mig att jag nästan spricker om jag inte ens få säga A.

Förr i tiden, när jag inte kunde hålla en hemlis hemlig, brukade jag säga det till den som var på 
väg att förtälja mig något att inte göra det.
"Asså... äääää.... säg inget.... jag kommer inte kunna hålla det för mig själv, det går bara inte."
Kroppen bubblar och grejen måste liksom UT om det är något så bra och roligt borde alla få veta.

Jag är bättre på det där nu.
Många saker håller jag för mig själv.
Det är många förtroenden som skulle gå i krasch om jag glappade käft.
Så jag håller mig. Jag måste det så klart. 
Även om jag nu skulle vilja hurra skithögt för något "A:igt" så gör jag väl inte det.
Än!
Kanske i början på nästa år.
Vi får väl se.


Fotograf: Marias Of Sweden AB

måndag 17 augusti 2015

Jag har gjort en FET konsertbok - till mig själv!

"Du hinner allt du vill" sägs det.
Häromdagen fick jag en idé!
Varför inte samla alla mina Lundell-bilder till en lyxig fotobok med layflat-bindning?
Sagt och gjort.
Rotade i nästan 10 år gamla arkiv och fann lite bilder.
Visst, jag har bilder från mitten på 90-talet också men då behövs en scanner först
för att få in de bilderna.
Det funkar inte, jag vill få min bok NYSS.
Ja när jag kommer på något jag vill göra är det liksom nyss jag skulle vilja ha det klart.
Jag ser ingen som helst tjusning i själva görandet utan det är transport.

Idag kom paketet.
Förra veckan letade jag bilder, idag är boken i näven på mig.

100 sidor ca 250 bilder på tjocka fantastiska fotoblad - 30x30 cm, tung bok.

Nu fattas det bara lite kråkor i den där boken.
Undra hur jag ska lösa det ja!?

Om en måndag vill jag ha namnteckningar i den där boken.
Inte vill... jag SKA!

Lätt att sitta vid sitt skrivbord och tangenterna och vara kaxig.
"- Jamen du får vara det!", säger Maria på vänster axel.
"- Så FAN heller!!", säger Maria på höger.
Hon fortsätter
"- Du klarar ingenting - komma här och tro du kan fixa vad fan som helst va?!?!"

"Vi får väl se, boken är i alla fall gjord!" säger Maria på vänster axel triumferande.
Å hon har ju rätt, här är den.

Marias Of Sweden Fotograf AB
Ulf Lundell
Konsertbok





torsdag 13 augusti 2015

Jag drog ut o powerwalka utan att vara rädd... eller jo.. jag va rädd, jag har alltid varit rädd.

Att röra sig ensam i mörker som kvinna är osäkert.
I städer.
Jag har alltid varit rädd för mörkret.
I en by!
När jag var lite och skulle gå hem från min kusin från grannrundan så var jag tvungen att
passera "dungen" vid vårt rödmålade lekis.
En barackliknande vinröd byggnad med svarta foder runt fönstren.
Dungen - en liten skogsdunge men ack så mörk.
Det fanns lampor längst den grusade gångvägen. Vissa söndersparkade de lyste inte.
Jo, jag sparkade jag med - ofta tändes de efter någon minut igen när vi hade varit på dom.
Shit va ball vi va. (ironi)
Det är en annan story.
I alla fall.... min kusin Mikael fick ibland följa med mig och titta så att jag tog mig förbi dungen
utan att någon hoppade på mig.
"Svartaligan" härjade ju.
Teorierna om vilka som var med i den ligan var många.
Det var så klart bara killar. Äldre killar som ingick.

Åren gick och jag skulle börja 7:an och därmed lät mig mamma mig börja gå på fritidsgården.
Det blev mitt andra hem.
Engagera mig i gårdsrådet och arrangerade massa saker tillsammans med andra.
Från gården och hem till mamma och pappa var det ca 1,5 km.
Upplyst med gatlyktor men ändå. Inte helt vältrafikerat.

Varje kväll jag gick hem var jag rädd.
Rädd för att bli våldtagen.
Rädd för att någon skulle dyka upp ur diket och slita ner mig.
Nu var det inte "Svartaligan" utan Äckliga gubbar.
Inga mobiler hade vi heller som vi kunde prata i.
Den enda trösten jag hade var nyckeln till huset.
Antalet gånger jag tittade mig över axeln på väg hem från fritidsgården är oräkneliga.

Jag bor i en by med några tusen invånare i.
Jag är ändå rädd!
Känslan sitter kvar.

Nu är jag 37 och bor i Knåda utan för Edsbyn.
Här har vi grusvägar och skog. En del kossor på åkrarna och några bönder längst vägarna.

När jag nu bestämt mig igen för att ut och motionera så slår det mig att jag inte är rädd.
Jag är inte rädd länge för att någon ska dyka upp och våldta mig från dungen.
Oddeen på att de ska ske är väldigt små. Väääääldigt små.
Så går mina tankar nu när jag är ute på.
MEN....det räcker med att tänka tanken: "Jag är så orädd nuförtiden ja" tydligen.
 (Jag går alltid samma rutt, efter storvägen - glöm att jag går i skogen och motionsspåren jag är rädd för orm, björn, älg, varg, räv och allt som kan skrämma mig.)

Där går jag och tänkte va tryggt och bra allt är här där jag går i frid och fröjd.
I mina öron har jag musik. I näven en telefon.
Det är telefonen som spelar musiken så klart.
Jag kommer till ett parti där det är träd på båda sidor om vägen och min spellista spelar just nu
skärckfilmsmusik.
Typ lite stråkar och lite "argt".
Vad händer?!
Jo... jag blir skiträdd.
Tänk om det ändå hoppar upp någon ur mörkret här?
Det är sena kvällspromenader jag tar och på vägen hem hinner det mörkna på.
Tänk om någon har sett att jag börjat motioner och väljer att krypa ner i diken och chansa på
att jag kommer just den här kvällen den här tiden.

Stegen blir raskare än innan
och jag vill bara förbi det mörka partiet.

Pew.....det gick bra den här gången med.

Jag vill bara säga att trots att jag bor i en lite by och oddsen är minimala att det skulle hända nå
är jag ändå rädd till en viss del när jag är ute och går. I mörker.
Det gillar jag inte!





onsdag 12 augusti 2015

Vi har bråkat, barnen och jag!

Det har gått en sommar. En HEL "sommar" snart igen.
Jag griner och ser över mitt D-vitamins förråd.
Vi behöver ju så väl de där solstrålarna.
Ska vi in i de mörka månaderna nu igen?
Eller ja... vi ÄR redan på väg in i mörkret.
Om vi tänker såhär.
September går ju hyfsat bra ändå.
Jag säger hyfsat, för det går att äta kräftor.
Månader som har bokstaven "r" i sig är det fritt fram att äta kräftor.
Så säger traditionen.
MEN spelar det nån roll när jag köper mina stackars kräftor från Kina?
Borde nog inte göra det men det är ju så sablans gott.
Så september kan vi hänga kvar och låtsas att det är sensommar.
Oktober, november och december kommer jag jobba ihjäl mig (hoppas jag) så
då kan man bara gå på autopilot. Kötta kötta kötta.

Ps obekräftade källor gör gällande att Lundell ska på höst-turné, jag överlever.

Sen kommer julen och det är ju ändå lite roligt när man har ungar i huset som tror på tomten än.
SEN mina kära vänner, vänder det.
Vi ser att våren är på väg.

I alla fall så bekommer inte vädret barnen alls.
När det regnar får de ta på sig badkläderna och dansa regndans.
Idag var såklart också en sån dag.
Sen in i badkaret för att värma upp sig.

I morgon börjar sonen på fritids och på måndag förskoleklass.
"Det killar av fjärilar i magen mamma" sa han när jag satt med honom på sängkanten.

Nu hör jag honom snusa där inne i sovrummet.
Jäntan med.
De sover i vår säng. Det har blivit så i sommar.
Dottern viskar i örat till mig innan jag går i från henne:
"Mammmmmmaaaaaaaa......aaaaatt......veeet duuuuu........ lägg dej här brevid mej sen
för du ska vara mitt gosedjur natt å..... heeela natten."
Jag lovar.

Jag reser mig och går ut.
Sätter mig vid datorn och slösurfar lite - bloggar.
Dåliga samvetet svider till.
Vi har varit osams idag jag och barnen.
Jag vill inte det men mitt tålamod prövas gång på gång och jag brister.

Det är skönt att rutinerna kickar in i morgon ändå.
Visst är det väl.

Foto: Marias Of Sweden Maria G Nilsson


tisdag 11 augusti 2015

Spännande möte med fina människor.

Jag skulle åka till grannkommunen för att träffa en god vän idag.
Vi har inte setts på länge och det var dags att diskutera ett projekt som vi vill göra.
Ett fotoprojekt.
Hon ringer till mig och undrar om en till familj kan haka på.
Hon skall hämta dem eftersom de inte har egen bil.

Jag har mina barn med mig så det tycker jag går alldeles utmärkt.
Ju fler desto roligare är min paroll här i livet.

Min vän är en varmhjärtad och engagerad person och hjälper till så mycket hon bara kan
för människor som har svårt.

Vi ska mitt ut i skogen och jag är rädd för att köra vilse.
Allt reder sig och vi kommer fram.
Väl där möter vi min vän och extra familjen hon tagit med.
Pigga och glada.
Mina barns första fråga är:
"Mamma, pratar dom Svenska?"
Jag svara att jag inte vet men att det ska vi snart ta reda på.
Vi hälsar och börjar en lite kortare promenad fram till stället där vi ska umgås.
Barnen springer före.
Under promenaden får jag reda på att familjen varit i Sverige i ett år och pratar lagom med svenska.

Väl framme är mina barn blyga och vill inte helst öppna munnen alls.
Det regnar lite lätt men ändå utbryter ett planerat vattenkrig ut, barnen badar och ju längre tiden går desto mer lossnar det för mina barn.
Vi pratar så gott det går och trots deras korta vistelse i vårt land pratar den lilla flickan
flytande svenska lika som sin bror.

Vi kommer fram till att alla kan spela fem-kort och det gör vi.
Vi pratar fotboll, Tour De France och hur Sverige kan kalla det här sommar. (?!?)
Vi skrattar och pratar allvar om bland annat invandring, flyktingar och Migrationsverket.

Vi äter middag och pratar om livet.

Vi är lika gamla.
Jag är helt trygg i min tillvaro, i mitt liv.
Jag vet att mina barn kommer att växa upp i ett tryggt samhälle i Knåda utanför Edsbyn.
För dem är det helt tvärtom.
De vet ingenting om någonting.

När vi säger hejdå är känslan helt knasig i min kropp.
Jag åker hem till mitt och mina normala "problem".
Problem som inte ens är problem. Egentligen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att en familj som kommit hit, har fått jobb och barnen
redan är en del av vårt samhälle får stanna kvar.

Jag är berikad av dagens möte.
Tacksam för det jag har.
Jag önskar fler inser det i vårt land att mångfald berikar.

Jöves Knåda - 2015

söndag 9 augusti 2015

När kreativiteten rinner ur mig.....

Det är semester.
Det är jobbigt att ha semester.
I alla fall med barn.
Jag känner mig mera som en matmor än något annat.
Idag betalade jag 1600 kr till ICA för en handling.
Ja.... jag har inte handlat på hela sommaren.
Inte gjort en matnota, ingenting.
Det som har funnits i kyl å frys har vi ätit av.
Klart vi har handlat mjölk och sånt, det måste man ju.

I alla fall är är det något helt annat jag vill avhandla i skrift idag.
Jag har tänkt (Jag ska) att sätta ihop massa bilder jag tagit till en bok.
En bok som jag kan svänga ihop på en kväll eller två.
Bilderna finns redan. Fotade sen 2008 och framåt.
Det är liksom bara och göra det och jag har lust! Den saknar jag inte.
Boken ligger mig varmt om hjärtat. Mycket varmt.
Att med omsorg välja vilka bilder som ska få vara med, hur de ska få vara med, hur de ska skäras, byggas upp en story osv osv.
Jag VILL!!
Då är kvällarna tiden jag kan avsätta då barnen somnat.
Vi lägger de runt 19. Jag somnar såklart med dom en kvar tjugo och sen har jag ställt klockan
så jag vaknar igen.
Dags att göra bok.
Sätter mig vid datorn och loggar in på fejjan.... å sen...... sen sitter jag där.
I bekräftelseträsket. De snabba belöningarna och allt det där som triggar hjärnan.
Ser nu att det är 7 nya händelser sen sist jag tittade som jag för kanske lika många minuter sen.

DÄR - EXKAT DÄR försvinner min kreativitet och lust.
Lusten till att klicka runt och kika på katter, mat och allt annat joll tar överhand.
Like lite hit och lite dit.
Titta vem som gjort vad.
Jag blir fan tokig på mig själv.
JAG VILL JU GÖRA MIN BOK!

Så nu vill jag visa er läsare mina absoluta favvobilder från min sista konsert i Karlstad i fredags.
Sen ska jag göra min bok.
Tror jag.









torsdag 6 augusti 2015

Sluta och döm mig tack!

Jag ska ha mig en sjutusan till energiboooost i mören.
Jajamen det ska jag.
Jag vet att många där ute tycker att jag är en konstig mamma.
En mamma som inte bryr sig om familjen särskilt.
När jag, säg 5-6 gånger på ett år, åker iväg över em/kvällen nykter på en konsert för att sedan köra städad och lugn hem igen. Är det dåligt?
Då är jag "hög" på musiken och upplevelsen.
Jag vet det. Ni finns där ändå ni som anser att jag är knäpp.
Låt bli bara säga en sak.
När ni väljer att åka och träna, iväg och shoppa,  spela golf eller ha egentid utan barn på annan aktivitet är det någon som klandrar dig då?
Att jag brås på min mor och tycker om folk, killar och tjejer, spelar det någon roll för dig?
"Ränner runt och tar kort och lägger upp med massa andra killar" är ord som jag fått höra sagts.
Japp, jag gör det för att jag kan. För att jag vill.
För jag väljer att ha det så bra jag bara kan.
För att jag VERKLIGEN gillar att lära känna nya människor.
"Stackars familjen när hon är ute och ränner så där med massa okänt folk"

Visst borde jag ha lagt upp på Instagram igår när vi spelade Yatzy också här hemma.
Eller när vi läste nattasagan eller när vi låg och pratade om livet jag och dotter'n.
Jag väljer att inte blotta barnen allt för mycket på de sociala medierna.

Min barn vill vara i stugan eller leka med kompisar.
Så vi varvar. Stugan eller hemma med vänner.
De är lättroade.
Och med strikta ipad-tider flödar även deras kreativitet.
Igår sågades det, spikades och målades. Jag vet inte vad det blev. Men vacker att se.

Jag försöker att inte begränsa mina barn när de vill skapa.
Därför är mina trägolv i köket fulla av färg. Vattenfärg, kritfärg, acrylfärg och tuschpenna.
Bron utanför dörren har de målade gubbar alla dess färger. (Det kanske inte är det mest lyckade dock)
Deras teckningshöga är nog en meter.
Jag vill inte kasta det som någon skapat.

Nog om det!
I mören åker jag bil, buss, tåg mer bil och
en promenad för att komma till Karlstad och Mariebergsskogen.
Där har jag lyckats fått sittplats på rad 1.
U L F  L U D E L L i skrivande stund vet jag att jag har ca 9 live timmar kvar med dig.
NIO!
Okej, det tasslas om en höst-turne innan avsked på nyårsafton.
Men det är slut sen, då har jag sett dig live i ca 7 dygn totalt.
Underläppen börjar darra när jag tänker tanken att inte få rusen i kroppen av dina konserter längre.

Därför tänker jag inte på det utan går och målar lite med dotter'n.

Fotograf: Ragnar Olsson

onsdag 5 augusti 2015

Försäkringskassan - jag förstår inte era papper!!!!

Å i och med den rubriken har detta inlägg 0 läsare.
Om det är läsare jag vill ha skulle jag skriva tuttar eller nått i rubriken det förstår jag väl.

Jag har haft barn sen 2009 där på våren.
Sen 2009 där på våren har jag varit tvungen att skicka papper till FK för att få mina mamma-pengar.
Det finns ett dilemma i det här.
Jag kan inte fylla i papper. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.
När jag ringer för att be om hjälp förstår jag inte vad de svara mig.
Efter att ha försäkrat mig för 3:e gången att jag fattar rätt vågar jag inte fråga något mera.
Jag lägger på luren och vill grina.

VARFÖR förstår inte jag de enklaste saker som att fylla i en blankett.
Det här har resultera i att jag inte tagit en enda VAB-dag på min 4 åriga dotter trots att jag
varit hemma med henne massor av dagar.
Inte heller har jag lyckats skicka in rätt papper för att visa vad min "sjukpenninggrundande" (eller va fan det heter) inkomst är och därför står jag på 0.
Jag fattade fel och min papper blev fel.

Vad är det som blev fel då Maria? Rätt till det.
JAMEN JAG VET JU INTE VAD SOM ÄR FEL!
Jag förstår inte.
Men nu i sommar tänkte jag ändå att jag skulle plocka några av de över 100 dagar jag har
kvar att ta ut som mammaledig.
Jag gör efter bästa förmåga och idag ringer telefonen.
Försäkringskassetanten undrar om jag har en par minuter.
"Jaaa aaaa da" svara jag så glatt.

Det regnade, jag var på väg till bilen för att spänna fast ungarna där bak - men först hiva in i dom.
De ville berätta att katten låg under framdäcket...att jag skulle göra ett hjärta på fönsterrutan osv. Regnet liksom letar sig in i nacken och rinner längst ryggraden,

Försäkringskassetanten berättar att jag självklart har skickat in helt fel papper.
Såklar!
Tacka fan för det!
0 i odds på misslyckandet!
Jag ger fan upp.

Jag drog ut ur min bokföring vad jag trodde skulle kunna passa som underlag.
Men icke. Det var icke önskvärt.
Hon lät som om hon nästan hånade mig när hon berättade hur fel papper jag skickat in.

Jag kvittrade på rösten och sa: "Jaaaahaaaaa men duuuu jag fixar det där ja, ingen fara!"
Regnet har nu ös på mig och det rinner ner över håret som på en blöt katta.
Sonen drar mig i armen och pratar högt till mig.
"MAMMA MAMMA KATTEN SER DU KATTEN"
"Ja lilla vän, jag ser katten vi ska inte köra över honom"

Så åter till damen i telefon "Tack snälla för att du ringde hej hej"


Jag lägger på.
Få såklart ett smärre spel och fräser helt oförtjänt åt mina barn.
Samtidigt som ramsan i skallen lyder:

"Din jävla trökiga paragrafryttare, sitt du bakom ditt fula tråkiga skrivbord och ring och
begär massa skitpapper till mig som egenföretagaren som sliter i sitt anletes svett för att plocka ut några usla slantar varje månad för att kunna leva.
Sämre betalt än en deltidsarbetande inom hemtjänsten.
Jag har utslag av stress i hela JÄVLA ansiktet för att jag inte vet om det går ihop nästa månad, eller nästa. Du får din lön varje månad..... å fikapauser för att inte tala om luncher.... möjligen friskvård har du också.
Va spelar det för roll med några jävla små papper.
SOM JAG INTE VET VAD DET ÄR FÖR NÅGOT JAG SKA SKICKA IN FAST JAG FRÅGAT!"

För att jag inte förstår.
För att jag går av av sånt där......
För jag vet att det är MITT fel att jag inte kan.

Jag har i alla fall inte rätt till - vad det nu är - om jag inte inkommer med rätt papper.

Å med den ramsan runnen genom hjärnan styr jag och barnen kosan mot studion.
Min verkstad, min studio,
mitt andra hem, min fristad.
Där är det bilder som är det viktiga. Kreativiteten. Skapande.
Jag glömmer bort det där pappret och planerar en tågtur till Karlstad istället.








tisdag 4 augusti 2015

Är du Kåt, gå inte på konsert!

Måndag igen...
Eller när jag tänker efter är det nog inte det.
Tisdag snarare.
Jag googlar som en toka hur Friluftsteatern i Karlstad ser ut.
Hittar ingenting. Först. Men sen någon liiiiiten bild.
Jag har varit där förr, 22 juli 2006 närmare bestämt.
Som vanligt skulle jag på en Lundellkonsert, den sommaren såg jag 3 st.
Ungefär så många som en vanligt nördig Lundell-fan ser.

Jag tar bilen ner och har kontaktat en vän som lånar ut sin lgh.
Vaknar i Karlstad och ska utforska staden.
Jag är nervöst lagd och går lätt vilse så det blir inga stora utsvävningar.
För att vara redo vid insläpp där på kvällen letar jag mig ut till Mariebergsskogen för att reka.
Det ser bra ut.
Lätt att hitta och inte så långt att springa för att komma längst fram.
Det fixar jag nog.
Går hem och piffar till mig lite och sen är det dags för att stå i kö.
Jag minns tyvärr inte så mycket av det köandet mer än att när grindarna öppnar springer jag.

Siktar som vanligt in mig på att hamna där längst fram.
Vakten vid insläpp vill granska min biljett.
Jag slänger fram den.
"Nepp, den här kommer du inte in på här" säger han.
"VA!!??!" utbrister jag.
"Det här är sittplatserna, du har ståplats" svara han.
"Asså jag har åkt 35 mil enkel resa för den här konserten, du kan väl bara släppa in mig?"
Vad det modet kommer ifrån att säga emot en vakt vet jag inte.
Jag tror till å med att jag försökte muta honom.
Han va benhård.
Jag blev visad att gå åt sidan och ta ta plats där jag fick komma in.

Det är sällan jag blir snopen, men det blev jag nu.
HUR i hela friden har jag missat att det är sittplatser och att det är speciella platser för att
hamna där längst fram.
Nåväl... jag skyndar mig till en kant och kliver in en liten bit bak.
Exakt framför en högtalare. Nog ska jag får höra konserten på nära håll i alla fall.

Snopen och en smula förbannad smider jag en plan hur jag ska muta vakten ändå.
Genomför aldrig planen.
Ulf med band kliver på. Det blir drag som jag minns det.

MEN de tydligaste minnena från den här konserten är inte Ulf eller bandet eller något annat.
Det är killen som kommer och ställer sig bakom mig.
Lagom full, lagom kåt.
Jag blir hans "offer".
Hans händer börjar på min rumpa.
Jag slår bort hans näve och fräser åt honom.
Han fortsätter, håller om mig och vill kramas.
Pussar i nacken och händer som tar sig friheter både här och där.
Jag ber honom sluta igen, först vänligt och sen argare och argare.
Du STÖR i min konsert för fan, låt mig vara!!!
Han tar ingen större notis om att jag VERKLIGEN inte är intresserad av att mysa med
en full slusk mitt under en konsert. Inte annars heller för den delen. Jag har ju mitt på det torra.

Det är ju andra människor runt mig och en kille kliver fram och låtsas vara min pojkvän och ber den andra dra åt skogen. Han drar.  Skönt.
Jag tackar och rockar vidare.

Konserten tar slut och jag beger mig till fots in till stan igen.
Där tar jag bilen hem till Edsbyn.
Öronen har aldrig ringt så mycket någonsin i mitt liv.
Flera dagar.
Jag lovar mig själv att aldrig mer gå på konsert utan hörselskydd.
Vilket jag inte hållit.

Karlstad vi ses på fredag.
Jag har köpt biljett den här gången också.
Rad 1, sittplats.
Nu ni vakter är det bara att släppa in mig!
Kladdar någon på mig är jag inte snäll, det blir en rak höger på en gång!
Jojo... man blir tuffare med åren. Så äre det.  


Set-lista 2006:
Tillsammans vi två
Om sommaren
Folket bygger landet
Öppna landskap
Kapten Kidd
Förlorad värld
St Monica
Senare år
Botten opp
Vänd dej inte om
Du har ett jobb
Hon gör mej galen
FOXF
Öppen väg öppen bil
Oh la la jag vill ha dej
Gå ut och var glad
Hem med dej
Jag går på promenaden
Gott att leva
Under vulkanen
Chans

måndag 3 augusti 2015

Fokusera - det är min bästa sida. Om man räknar bakifrån.

Uppmuntrande mail ger mig lust.
För mycket lust oftast.
Så till den milda grad att jag hellre prioriterar att tillfredsställa "den uppmuntrande" istället för att göra tråkiga saker som jag planerat.

I alla fall så hade jag en idé om något jag ville skriva.
Nu ska jag i korta drag berätta hur det går till i min värld när jag sätter mig vid datorn för att göra ett inlägg.

Jag öppnar datorn, pigg som den här är den igång på en gång.
Förmodligen för att jag aldrig stängde av den sist jag satt vid den.

Jag ska in på min blogg.
Men eftersom jag har två Google-konton envisas den med att jag inte kommer åt mig blogg utan är helt bångstyrig med inlogg.
Jag läre då logga in på det ena kontot för att logga ut och sen går det bra att logga in på det andra.

Nåväl.
Där ser jag att jag har fått några roliga mail som jag bör svara på.
Vilket jag gör.
I ett av mailen har jag fått en digital Triss, vilket blir asroligt och jag vill skrapa den på en gång.
Inte har jag inloggning till Svenska Spel i skallen heller, vilket gör att jag måste gå igenom den proceduren för att ens få min Triss.
Jag tänker tanken att "Jag kommer vinna" innan jag skrapar och visp visst gör jag det. 30 kr.
Eftersom man inte bör köpa nya lotter för vunna pengar så ska jag såklart sätta över dom till ett konto.
Inte har jag registrerat konto-nr på Svenska Spel heller.
Då blir valet lätt, köpt en ny digital Triss och skrapa.
Känslan strax innan beslut "Jag vinner inte".
Det stämmer ju också såklart.
Nästa mail är från Modeskeppet. Stället som visar och ger tips på bildbehandling osv.
Den här gången skriver de om landskapsfotografering.
Det är väl jag inte intresserad av direkt.
Men kunskap är ingen tung börda tänker jag och klicka in mig på mailet.
Där är det en lockade video-kurs om hur jag ska gå tillväga för att ta bättre bilder.
Sen ser jag att mina programvaror går att uppdateras.
Åååå det måste jag ju bara göra.
Hur gör man? Är det lätt?
Måste googla det där. Det vore ju roligt att ha Adobes CC-koncept.
GAAAHHHHHHH
SLUTA MARIA, DU SKA BLOGGA NU!!!

Så runt 25 minuter efter att jag slår mig ner vid datorn gör jag äntligen det jag SKA göra här.
Skriva ett inlägg.

Det kommer här:

Jag hade just kommit innanför dörren här hemma med två hungriga ungar.
Vi har varit i mamma och pappas stuga hela dagen.
Jag måste laga mat.
Som tur är har jag för en gångs skull redan planerat den.
Potatisgratäng (i påse såklart, klipp-upp-häll-i-form å in i ugn) och köttbullar. (Från mamma Scan)
När jag klippt upp gratängpåsen kommer jag på att jag borde verkligen städa av köksbänken.
Vilket jag sätter igång med, ugnen är ju ändå inte varm.
Plockar upp och ställer en diktbok i hyllan i rummet bredvid och ser min Tarot-bok jag inte fördjupat mig i nämnvärt än.
Fast jag vill.
Då kommer jag att tänkta på min Tarot kortlek. Det är ett tecken.
Jag ska ta ett kort och försöka tyda det. Det gör jag med hjälp av en handbok.
Leken ligger faktist på första stället jag kollar på. Hurra för det!
Jag drar genast ett kort. 7 Bägare.
Men just det, jag lagar ju mat också.
In med gratängen i ugnen.
Föresten, höll jag inte på att städa?
Ääähhh.... städa är tråkigt, vad betyder "7 bägare"?
Vad är det för typ av kort. Fint är det i alla fall. Hela leken är fin.
Det står på engelska och hur gärna jag än vill kunna tyda det, kan jag inte.
För många svåra ord.
Fan, jag har alltid trott att jag varit bra på Engelska men jag ÄR inte det.
Hemskt tråkig insikt.
Jag kan prata så jag reder mig men läsa och förstå, asså tji fick jag!
Tänker i alla fall fortsätta att inbilla mig själv om att jag kan det, så kanske det går en vacker dag?

Jag använder mig av Google och det står följande:

"Allt för många stimuli kan förvirra dig. Projekt kan överväldiga dig. Tygla din livsglädje. Koncentrera din kreativitet på några idéer"


Jag har haft leken i några år. Har tagit max
5 kort totalt under den tiden.
När jag känner att det är "rätt". Idag var en sån dag.
Korten har talat.






onsdag 29 juli 2015

Det kom ett mail.
Åke tyckte det va dags för en uppdatering.

Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst å bara huller om buller.
Mest är jag orolig för firman nu när jag har bestämt mig för att inte jobba på 4 veckor.
Hur ska det gå sen?
Jag är rudis på det där med att ha firma känner jag.
5 år är ingen tid alls.
Födde mitt andra barn 2011 och var "mammaledig" med firma.
(räkningar som skulle betalas även fast jag hade fött barn)
Jag jobbade redan med min dotter på 5 veckor med mig på armen.
Riktigt dumt gjort så här i efterhand.
Fast jag ångrar inget i livet.
Jag lär mig.
Lilljäntan satte vi på dagis hösten 2012 och sen dess har jag jobbat som vanligt.
Det är 3 år.
Ibland känner jag att jag står och stampar.
Jag var mer kreativ och skapande när jag var hobbyfotograf.
Nu måste pengarna in och kameran ligger allt som oftast på hyllan när jag är ledig.
Så var det väl inte tänkt? Eller?
Är jag på rätt spår?
Är det dags att börja öppna ögonen för andra tecken på att det är dags att göra något annat?

Jag kommer tillbaka till samma svar.
NEJ.
Om jag är anställd så kan jag inte bestämma mig att jag bara vill fräsa iväg å se musik när helst jag vill.
Då får jag minsann spara semesterdagar eller liknande för att det ska fungera.
Anpassa mig efter arbetskamrater.

För MUSIK, det är det som är grejen.
I sommar blir/blev det mycket av den varan.
Att få se Alice Cooper samtidigt som vi ändå har gjort årets dagsutflykt till Furuvik.
Den konserten är svårtoppad.
Jag har kommit fram till hur det känns i min mage när jag får mina konsert-kickar.
Det är exakt som att vara nyförälskad.
Det är samma känsla.
En drog.
Något som jag måste ha igen, igen, igen å igen.
Att sitta på rad 35 på Paul McCartney ger inte samma feeling som att stå å skaka kravall.
Jag köade någon timma för att sitta längst fram i Freluga också.
Det var Måns Zelmerlöw som stod för underhållningen.
Helt okej men vi kommer inte upp i Alice och Ulf klass.
Trots beröm av honom när vi sen köade med barnen för att vara de sista som fick ta en selfie tillsammans med Måns.

Roxette i Dalhalla, rad 2 SITTANDE!
Nej..... jag är nära men känslan av förälskelse uteblir.
Jag är bortskämd.
Men Marie skall ha all cred för att hon ens är ute på.
Hon sjöng så jag grät. Ja... det är magi men jag vill stå så pass när så jag ser detaljer i hennes ansiktsuttryck. Hon hon slänger en blick åt höger eller vänster för att samspela med sina musiker på scen.
U2 i höst sen.... hur ska det bli?
Jag sitter ju på läktaren då. Allt annat var utsålt när jag äntligen va på tur att köpa biljett.
Det blir nog bra.
Jag ska "bara" bocka av de på listan "Saker jag måste se innan jag dör".

16 november spelar Mötley Crüe i Stockholm. Alice är förband.
Har frågat runt om någon vill haka på.
Dåligt med napp.
Såklart missade jag att det ens skulle ske och hängde ej på lås för biljetter.
Utsålt där framme. Trökigt.
Pratar i telefon med en kär vän som jag lärt känna vid kravallen på Lundell.
Hon fyller strax 60 och älskar Ulf lika mycket som jag.
Hon ringer för att höra hur jag ligger till i nervositeten inför konserten jag är på väg på.
Jag berättar att jag måste se Alice 16 november men längst fram var ju utsålt.
"Ja...." säger hon. "Jag garderar mig alltid till konserter och har köpt 2 biljetter längst fram"
Hahahha hon är för härlig.

Nu måste jag jobba lite.
För kikar solen fram igen vill jag gärna gå ut de minutrarna.

Med en Spotifylistan gjord av Gud. Dvs Åke Hedman.
https://open.spotify.com/user/grodansparadis/playlist/0BSfueCdkToBw5uCHQTU5w
Undra om ni kan hitta den här på länken tro?
Fear Of The Dark nu. Hurra!



 Ovan, Playwwod i Edsbyn, får egna gratisfestival.





söndag 10 maj 2015

Det här med att skaffa barn eller inte.
Det är ju frågan.
Innan jag hade barn visste jag inte om jag ville ha några.
Skulle jag ge upp mitt liv för någon annan?
Skulle jag anpassa mig och låta någon annan styra över mig?
Skulle jag låta min kropp "förstöras" av någon jag inte visste något om.

Det tog ca 3 år för oss att bli gravida.
När jag hade glidit över 30-strecket duggade frågorna tätt.
"Äre inte dags för er snart å..... ni blir ju inte yngre direkt"
Sambon är 8 år äldre än mig och många tyckte massor om allt kring oss och barn.

Vi gick utredning och behandling skulle sättas in.

Då händer det märkliga.
Jag träffar min väninnas barn som då är runt 1 vecka gammal.
Jag får hålla och när jag tittar ner på detta gossebarn tänker jag;
"Det vore kanske inte så tokigt med en egen sådan här"

*Poff*
2 menstruationer senare var jag gravid.
Så när kvinnokliniken i Gävle ringde för att bestämma en tid för påbörjan av hormonbehandling
fick jag i telefon berätta att jag var gravid.
Hur jag reagerade när jag hade kissat på stickan och fått ett positivt svar är en annan story.

I alla fall, dit jag skulle komma är att när jag verkligen HAR dessa två fantastiska ungar gör jag
allt jag kan för dem.

När jag gick mellanstadiet så fattade jag att jag skulle ha barn, jag stickade en blå tröja till min blivande son. Han skulle spela fotboll.

IDAG gjorde han premiär i Edsbyns IF FF. Knatteträning för 09:or.
Jag stod på sidan om jag var stolt som en tupp.
Fick hålla mig lite för att inte skrika och va en sån där galen fotbollsmamma som hejar fram sin son.
Det här ska bli så himla roligt. Jag vill gå tränarutbildning och förhoppningsvis följa med hela vägen
på ett nära håll.

Men ni som orkar läsa hela vägen hit kan vara lugn. Min son ska få leka fotboll i många år föst.
OM han vill dvs.




Sitter å klurar.
Klockan är mitt i natten och jag borde såklart sova.
Natten är min tid.
Inte blir jag mer effektiv skulle jag tro men det känns skönt att liksom vara vaken. Ensam. 
Sambon har, som ungarna säger, åkt skepp för att spela golf en bit bort.
Bargin Hunt på BBC håller mig sällis.
Det är så mycket jag önskar hinna med att göra.
De här dagarna som har 24 timmar per dygn slösar jag bort på.... jag vet inte...
Kan ni ibland känna att ni står och stampar, fast målet är tydligt formulerat och 
visionen finns där i skallen?
Jag skriver "Att-göra-listor". Listor som blir galet långa.
Såklart sätter jag inte rimliga tidsaspekter för att klara av att hinna med det.
När jag inte lyckas göra klart en sak fort som tusan lessnar jag.

Idag hade jag tex på agendan att jag skulle:
- Städa hela huset
- Tvätta alla vinterkläder och hänga undan, märkta för nästa år i olika kartonger (som jag inte har)
- Köpa present till sonens kompis kalas, skjuta och hämta son på kalas.
- Tvätta allt från utlandsvistelsen som legat så fint kvar i resväskan i en vecka.
- Montera ihop MDF-plattor som jag köpt och sågat till - till boxar som kommer utgöra en bokhylla.
- Spackla boxarna
- Måla boxarna 
- Göra vykort för Edsbyn en 4-7 olika motiv så där.
- Fotografera lite miljöer för arkivet.
- Utforma något bra erbjudande till mina kunder
- Fixa en webbenkät och skicka till kunder för att ta reda på vad jag skulle kunna göra bättre.

Jag hann bara tvätta 3 tvättar.
Se katta åka på stryk av grannkatten som jag iklädd Thomas foppa-tofflor skrikandes jagade efter. 
Få hjärtat i halsgropen när det ligger något dött ludet på 17-20 cm bakom soffan. 
Katta har släpa in nå stort fett as...... som sonens polares mamma fick ta ut. (TACK KICKI)

Äääh..... jag lägger mig nu. 
Fundersam över hur saker och ting inte blir av FAST jag vill. 



onsdag 29 april 2015

Jag KAN inte ljuga.
Sitter på flygplanet och köper dricka till mina barn.
Jag får tillbaka växel, en hundring för mycket.
Flygvärdinnan går vidare.
Jag måste ropa på henne och ge henne slanten tillbaka.
"Skärp dig" säger den elaka Maria. Thomas Cooks tjänar lite bättre än du.
Behåll hundringen.

Jag brottas med mitt samvete i flera flera minuter.
Tills flygvärdinnan kommer för att samla in skräp och vi behöver mera vatten.
"Här är en hundring som jag fick för mycket av dig nyss!"

Hon skiner upp och tackar för att jag är en sån ärlig människa och ger mig vattnet
jag var på väg att köpa.
Mitt samvete känns så mycket bättre.

Idag fick jag tillbaka. Karma.

Jag är sämst på att pruta och betalar de dom begär.
Skulle köpa en keps till Märta.
Frågar vad den kostar och de säger 170 kr.
Jag orkar inte/kan inte pruta och halar upp slanten.
Tackar för mig och går.

Efter att jag talat med en drös trevlig turkar på vägen är jag äntligen på väg hem till hotellet.
Då kommer 1 turkisk man rusande efter mig.
"Miss Miss...... where are you going?"
Eftersom jag talat med honom tidigare stannar jag till och berättar att jag ska till mitt hotell.

Han pekar på dottern's keps och frågar hur mycket jag betalat?
50 turkiska lira svarar jag och jag vet att jag är lurad. För det är för dyrt. (x 3 för SEK)
"Follow me miss" säger han.
Klart jag gör det, han har säkert bättre kepsar tänker jag.
Vi möter upp 2 nya turkiska män.
Den ena av de langar fram 35 turkiska lira.
Den kostade inte 50 lira utan 15.
Och de bemödar sig att leta rätt på mig och lämna tillbaka växel.
Service!
OCH Karma!!
Jag gillar Turkiet och dess invånare!